≈ Jag är sann mot mig själv och mot andra

Det låter helt enastående. Det är det lättaste och det svåraste. Mina svårigheter uppstår för att jag inte känner till någon sanning. Allt i en illusion. Jag tror mig ana vad jag vill men ögonblicket senare inser jag att det är exakt det jag är rädd för. Komplexitet. Min största komplexitet säger att: jag är nedstämd, jag vet om det och därför är jag sann mot mig själv. Jag förnekar det inte. Samtidigt sägs: Jag är nedstämd, jag vet om det men jag rättar inte till saken. 

- Detta leder till ett stort självförakt eftersom jag blir osams med mig själv för att jag inte läker. Det känns inte som ett stort krav att kräva från sig själv att vara lycklig, och det låter så simpelt. Ställer man stora krav på sig själv kommer det automatiskt att man också ställer stora krav på sin omgivning. Jag vill inte kräva någonting eftersom det är otacksamt. Jag vill inte vara tacksam för någonting jag inte begärt. Jag begär ingenting från omvärlden. Eller snarare: jag förväntar mig ingenting av omvärlden. Jag förväntar mig ingenting från någon eller någonting och detta har konsekvenser. Big time.

Detta leder till att jag inte får någonting, eller rättare sagt: jag får ingenting av det jag tror att jag vill ha. Och eftersom jag inte själv tagit de saker jag trodde jag ville ha blir jag återigen osams med mig själv för min energibrist, brist på kreativitet eller snarare brist på mod. Mest av allt - brist av förtroende för mitt eget verkställande. Jag är sann mot mig själv. Är jag? Är du? Jag tror... Jag tror att den värsta möjliga fienden man kan ha är sig själv. Man delas upp i två lag. Ett krig - fast på lek. Jag menar... Man slåss inte, man dödar inte. Man bara iaktar och kritiserar för sig själv. 

Vi mediterar. Medvetenhet leder till sanning om sig själv. Så länge du är medveten om allt som du känner utan att förneka det så är du sann mot dig själv. Då ska jag vara sann mot mig själv. Jag är förvirrad och det som fan. Jag vet verkligen ingenting om mig själv. So much for awareness. Haha - jag är alltså medveten om min egna omedvetenhet. Tack! Ja, nu känns det bättre. Jag fick ner det i ord. Grattis - tack! Förståelse för min egna oförståelse - och det är okej. Alla blir förvirrade, alla blir nedstämda och alla blir glada - till slut. Det är inte så konstigt egentligen men ingen har liksom varnat mig. 

"Att förlåta är en komplex, medveten handling som befriar psyke och själ från behovet av personlig hämnd samtidigt som du slutar se dig själv som ett offer. När du förlåter helar du dig själv. Förlåtelsen är nödvändig för att läkning ska kunna äga rum. Effekterna av sann förlåtelse är många gånger snudd på mirakulösa." 

Det här är supersvårt - en riktig utmaning för mig. Jag har ställts inför en del tricky situationer det senaste året och jag har ännu inte riktigt fattat vad jag ska göra av alla erfarenheter. Jag hoppas att jag listat ut vart allt det här leder inom något år. Om jag inte hittar den där lagom distansen till min omgivning för att se klarare på mig själv och om jag inte hittar den där känslan av säkerhet, känslan av bestämdhet... Då muckar jag stan för ett tag. 

Ni inser min komplexitet? 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0